Jag har fått lite frågor om min tro då jag skrivit flera dagar nu att jag går i kyrkan. Går jag i kyrkan varje vecka? Tror jag på Gud? Tror jag inte på evolutionen? osv osv. Därför tänkte jag skriva lite om det nu! Vi får se om texten blir sammanhängande och förståelig alls, men ja.

 

 

Jag går i kyrkan regelbundet; varje onsdag (+ konfirmandträffarna) då det är ungdomskväll i kyrkan. Vi går på mässa (frivilligt), äter, tittar på film, spelar XBOX, åker på utflykt, spelar spel, pysslar, m.m. Jag har många fina vänner där, och skulle aldrig byta de timmarna av avkoppling i veckan mot något! Vår präst är också en helt underbar, humoristisk människa som verkligen bryr sig om ungdomarna. Han är ibland mer ungdom än vi, haha ... Riktigt härlig människa!

Och visst, vi diskuterar tro ibland. Det kommer på tal, liksom, men inte särskilt ofta. Det är liksom självklart där att man inte ifrågasätter varandras tro; inga diskussioner, påhopp, blickar, vilket är ganska skönt. Så vad tror jag då på? Gud? Jesus? Evolutionen? Big Bang? Ja, ja, ja, ja. Jag tror att det har funnits en man, eller flera, som gick runt för en herrans massa år sen och spred bra budskap, berättade historier, osv, som sen blev den Jesus man talar om nu. Evolutionen och Big Bang tror jag definitivt på. Men jag kan nog tro att det typ är Gud som ligger bakom allt. Gjorde så att Big Bang skedde. Eller något. Det känns så konstigt att allt detta, allt det vackra som finns just på vår jord, ska vara skapat av en slump. Är det inte sjukt? Något så sjukt smart som hur gener, DNA, kroppen, fotosyntesen, atomer, etc, etc, funkar, är framslumpat genom lite slumpmässiga explosioner? Jag har svårt att tro att det liksom inte skulle finnas någon mening med allt.

Begreppet "Gud" har jag dock lite svårt för. Jag gillar inte ordet, jag tycker att det objektifierar något så stort som ... det, den makt som vi väljer att kalla Gud. Jag tror att varje människa är Gud. Eller är en del av Gud, eller vice versa, att Gud är en del av var människa.

Ni vet den lilla lilla rösten i huvudet som säger åt en att man gjort fel? Eller som säger åt en att tänka till? Att gå på magkänsla? Ni vet magkänslan? Samvetet? Det tror jag är Gud - Helig Ande, för att vara kristet korrekt - som bor inom oss.

Ber jag då? Ja. Och jag ber till den Gud inom oss. Så i princip kan man väl säga att jag ber till mig själv. När jag ber Gud om förlåtelse, ber jag att Gud, rösten inom mig, ska hjälpa mig att förlåta mig själv för något jag gjort. När jag ber om tröst, ber jag att jag ska kunna varva ner och komma över min sorg. Förstår ni? För det viktigaste, enligt mig, är att man accepterar sig själv och tycker om sig själv. Och för mig går den vägen genom det jag kallar Gud. Som en mellanhand mellan mig och ... tja, mig.

 

Hahah, det blev helt sjukt virrigt men jag hoppas att ni fått en liten inblick i alla fall! Har ni några frågor så får ni jättegärna kommentera så tar jag upp dem i ett inlägg! :)