Nu tänkte jag skriva om en lite allvarligare sak än smink, hår och mode, nämligen om fobin jag har som under en period begränsade mitt liv, och som fortfarande spökar ibland och får mig att må extremt dåligt: emetofobi, rädsla för att spy. Jag har inte en så överdriven rädsla som många andra har - till exempel är jag inte överdrivet hygienisk i köket, jag kan äta en lite brunfläckig banan, jag har varit på många utlandsresor till u-länder, etc, men jag går jämt och oroar mig för att jag eller någon annan kommer att spy. Det är på riktigt det värsta jag vet.

 

"Men ingen gillar väl att kräkas?" Nej, det fattar jag också, men emetofobi är mer än så. Den här sidan svarar väldigt bra på just den frågan:

"En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.
Till exempel, många människor skulle inte vilja utforska grottor pga rädsla för ormar. Men en del människor med ormfobi (ophidiophobia) är rädda för att gå på trottoaren i Chicagos innerstad eftersom det skulle kunna finnas en orm där. 
Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör. 
Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. "

 

Som sagt är det lite bättre nu, men för några år sedan, när fobin var som värst, var det ett rent helvete att gå i köpcentrum eller på stan. Ständigt tittade jag efter papperskorgar, toaletter, gatbrunnar, utgångar, gränder, etc, där jag skulle kunna spy, ifall att. Jag tittar fortfarande såhär, men nu kan jag slappna av åtminstone ett tag och behöver inte sitta och stirra på platsen hela tiden. Fanns det ingen plats för att spy, eller om det var så mycket folk att jag aldrig skulle hinna till en "safe zone" kunde jag få panik. Hjärtat klappar snabbare, svettningar, paniktankar, och självklart illamående vilket inte gjorde saken bättre.

 

Jag kan fortfarande få såna här attacker, men de är väldigt mycket mer sällsynta nu, i alla fall i så kraftig skala. Jag tål inte att prata om kräkningar, nämner någon att de är/precis har varit magsjuka lämnar jag rummet och bara att skriva den här texten gör att jag sitter kallsvettig och nästan hulkandes. Bara såhär långt har jag fått avbryta tre gånger innan jag kunnat fortsätta skriva. Ordet "spy", skrivet, uttalat, läst, eller hört, får mig att må illa. Ännu värre när jag känner minsta tecken på illamående, då får jag genast upp "tänk om jag måste spy" i huvudet och symptomen på magsjuka ökar drastiskt. Plötsligt blir jag kallsvettig, magen vänder sig och usch, ja.

 

Nu för tiden, när jag börjat bli äldre, undviker jag fester till skillnad från många andra ungdomar, just för att jag är panikrädd för att kräkas på fyllan och dagen efter. Jag har alltid längtat efter att ha egna barn (inte nu, men senare), det vill säga inga adoptioner, men är superrädd för att bli morgonsjuk under graviditeten. Jag har även supersvårt för att sitta längst in vid ett bord fyllt av människor, och jag vill gärna sitta så nära dörren som möjligt i klassrum och matsalar, just för att kunna springa iväg till toaletten om det skulle behövas. Det låter så oerhört fånigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag följer hellre mina små "tvångstankar" och knep än utstår ångestattacker varje vecka ...

 

Något som dock är konstigt, är att jag spyr väldigt väldigt sällan. Jag kan räkna upp fyra tillfällen, som jag minns, dvs. inte från när jag var spädbarn etc, och jag har aldrig varit magsjuk. Tacka gud för det.